I våras miste jag (vi var 5 systrar som blev 4) min äldsta syster. Det är så många nära och kära som har lämnat mig under de sista tio åren. Kan säga att jag har blivit härdad, gått igenom en skilsmässa efter en minst sagt kaotisk relation. Under denna resa har jag haft 600 kg terapi, jag vet faktiskt inte hur jag annars skulle ha klarat mig genom sorgearbetet utan närheten till hästen? Men förlusten av min äldsta syster har varit/är tung hur än stark jag är så kan även den starke vara svag. Trösten är att jag har fler fantastiska fina systrar och det är jag glad för. Men en person är en person och kan inte bytas ut av någon annan, hur än det är så måste livet gå vidare. Förra veckan föddes ett nytt liv min avlidne systers barnbarn så det är en tröst mitt i all sorg och på grund av Corona så blir begravningen i augusti. Begravningen är viktig en stund där man får säga adjö. (Bild från Frösön med Åreskutan i bakgrunden)